Leva med förälder med neurologisk sjukdom
Jag har vuxit upp med en pappa som har epilepsi. Vi pratade aldrig om hans sjukdom när jag var liten, sopade allt under mattan och fick aldrig någon bra grund att hantera familjesituationen. Epilepsi är en ganska obehaglig sjukdom som ter sig oberäkneligt med anfall som kommer ibland. Jag blir ibland ledsen när jag tänker på att jag kanske hade mått bättre idag och sluppit depressioner och oro/ångest om man hade fått bättre stöd att hantera pappas sjukdom från vården.
Finns det fler i gruppen med liknande erfarenheter? Hur hanterar ni att vara barn till en förälder som är sjuk?