Sushi Yama är inte en restaurang – det är en livsstil

Jag gick in på Sushi Yama idag för att “prova nåt nytt”. Slutade med att jag betalade 189 kr för en “Bento Box” som smakade som om nån försökte återskapa sushi baserat på en muntlig beskrivning från nån som aldrig lämnat Kumla.

Wasabi? Konsistensen av modellera och smaken av plastpåse som suttit i solen. Sushin? Som IKEA-möbler: håller ihop, men saknar själ. Menyn? Det är som att de slängt ut en dartpil på Google Translate och bara: “Kör på det!”

Ändå sitter jag där och mår som att jag är i en lyxrestaurang i Tokyo. Varför? För att de spelar “Lo-fi beats to study/relax to” och väggarna är täckta av bambu från Biltema.

Och jag skäms för att erkänna det men… jag går dit igen.

Sushi Yama: För när du vill känna dig exotisk utan att lämna Sveriges minsta köpcentrum.

Sushi Yama är som “sushins motsvarighet till Koh Phangan-restaurangen på Söder”